Ett byggmaterial som bryts ned när det blir vått låter kanske som en mardröm för husägaren. I designforskaren Neri Oxmans arbete kan kontrollerad nedbrytning däremot vara ett uttalat designmål. Hennes forskning om biopolymerstrukturer tar sig an ett problem som finns kvar långt efter att ett föremål slutat användas: vad materialet lämnar efter sig. Det är en tanke som är värd att ta på allvar även för den som aldrig skulle vilja ha ett experimentellt väggelement nära rörsystemet.

Oxmans nya bok, Mediated Matter: Design and Invention in the New Biological Age, samlar tankarna och forskningen bakom detta. Den är en inbunden volym på 612 sidor som sträcker sig över mer än två decennier och spänner över biologi, beräkning och tillverkning. Boken är en dokumentation av experiment och möjligheter snarare än en katalog över byggprodukter som står redo för nästa renovering. Oxman kallar sitt synsätt för materialekologi. Det utvecklades inom Mediated Matter Group vid MIT och handlar om hur material, tillverkningsmetoder och omgivningsförhållanden formar varandra.

Projektet Aguahoja visar hur tanken kan se ut i praktiken. Oxman och hennes team har utvecklat en robotstyrd, vattenbaserad tillverkningsprocess med ingredienser som cellulosa, kitosan och pektin. Det är biologiska polymerer som förknippas med växtmaterial, skal från kräftdjur och frukt. I stället för att välja ett material ur ett leverantörskatalog varierar forskarna dess sammansättning och fördelning under tryckningen för att styra egenskaper som styvhet och genomskinlighet. Projektets mest provocerande beslut gäller dock slutet. Enligt teamets dokumentation är Aguahojas biopolymerhudar konstruerade för att brytas ned i vatten, där olika komponenter bryts ned i en kontrollerad ordning. Det gör inte materialet lämpligt för varje användning, men det gör att avfallshanteringen blir en del av själva designuppdraget.

Tillväxt blir mer bokstavlig i Silk Pavilion I. En datorstyrd tillverkningsprocess lade grunden för kupolens konstruktion, medan 6 500 silkesmaskar bidrog med biologisk tillverkning. Enligt MoMA:s redogörelse studerade teamet hur djuren reagerade på rumsliga och miljömässiga förhållanden, och påverkade dem att spinna ark i stället för kokonger. Designerns roll blir därmed särskilt specifik: att skapa förutsättningar som styr en annan art beteende, i stället för att bestämma varje trådens slutliga placering. Det är en förskjutning som är mer intressant än den enkla science fiction-läsningen av ett hus som växer av sig självt.

Det finns också obesvarade frågor. En paviljong är inte ett bostadsområde, och det är oklart hur dessa metoder skulle klara år av användning, reparationer, väder och budgeten för vanliga byggnader. Ett materials förmåga att brytas ned kräver noggrann tidsplanering, särskilt när människor är beroende av det för skydd. Forskningsprojekten bör därför inte läsas som bevis för billiga och varaktiga bostäder. Boken ger ändå en mer tillgänglig ingång till arbetet. MIT Press anger 630 färgillustrationer, diagram, förklarande texter och processdokument i en inbunden utgåva till 90 dollar, vilket gör den till en omfattande bok för bordet i vardagsrummet. Processmaterialet är det som lockar mest, eftersom det visar hur föremålen utvecklats och inte bara de bilder som sprids på egen hand.

För den som inreder sitt hem är poängen kanske enklare än en hel forskningsagenda. Det handlar om att fråga var ett material kommer ifrån, hur det förändras i användning och vart det tar vägen efteråt. Oxmans resonemang gör det sista steget lika värt omsorg som det första. Ett övertygande framtida föremål bör också inkludera vad som händer när ingen längre behöver det.

11Visningar

Skribent

Trädgård och hållbart liv

Petter Nyberg — trädgård och hållbart liv, Hemlandet.